Catharina Bröms, en järnlady i 1700-talets Sverige

av Jan Forsgren

"Nådig Frun på Wij" är ett uttryck som ofta återkommer i räkenskaperna för bland annat Wij säteri och bruk, Åbro bruk och Åmots bruk. Benämningen står för Catharina Bröms, brukspatron vid Wij säteri och bruk i Ockelbo i Gästrikland mellan 1708 och 1735. Hon var, om inte helt unik, så åtminstone tämligen ensam i sitt värv som kvinnlig brukspatron. Catharina Bröms har av författaren Gillis Andersson liknats vid Selma Lagerlöfs romangestalt Majorskan på Ekeby.

Catharina Bröms föddes den 5 oktober 1664 i S:t Nicolai församling i Stockholm. Hennes far var arkiatern (livläkare) och professorn Sven Bröms (1612-1693). Det kan vara på sin plats med en aning familjehistoria. Sven Bröms far och farfar var båda kyrkoherdar i Ockelbo församling i Gästrikland. År 1598 bytte kyrkoherde Sven Johannis Bröms (?-1610), Sven Bröms farfar, till sig Wij- hemmanet och fem andra hemman i Wij by. Johannis Svenonis Bröms (1580-1653), Svens far, fick av drottning Kristina behålla Wij, "att niuta, bruka och behålla under Adelig frihet och frelsemanna Tjenst". År 1666 erhöll Wij säterifrihet.

Sven Bröms bröt traditionen och blev inte präst. Efter studier i teologi och medicin vid universitetet i Uppsala erhöll han 1643 ett stipendium för att studera medicin i Leyden. Efter att ha fått ytterligare medel studerade han att även anatomi vid universitetet i Padua. Här blev Sven erbjuden en tjänst som professor i anatomi, vilken han dock tackade nej till. I stället återvände han till Sverige 1651 och utnämndes till drottning Kristinas livmedikus. Drottning Kristina utsåg även Sven Bröms till professor i medicin vid Uppsala universitet. Ett aber i sammanhanget var att det redan fanns två professorer i detta ämne. Det hela löstes genom att Bröms i stället utsågs till rektor för universitetet. Där blev han inte långvarig, redan efter ett par månader lämnade han tjänsten. Orsaken lär ha varit att han inte fått ut någon lön. Från 1655 följde han sedan Karl X under fyra år av fälttåg.

Sven Bröms gifte sig 1653 med biskopsdottern Katarina Emporagria. Hon avled fyra år senare tillsammans med parets tre söner i en pestepidemi. År 1663 gifte Sven om sig med dottern till en handelsman i Stockholm, Katarina Helleday. Paret fick två barn, Catharina född 1664 och Elisabeth född 1667. Kort efter att Elisabeth fötts avled modern i dysenteri.

Professorn i medicin vid Uppsala universitet, Lars Rogberg (1664-1742), har i sina "Anteckningar om svenska läkare" beskrivit Sven Bröms som en liten hurtig gubbe med rakt, svagt hår, kalott, pipskägg, svart sammetsrock, liten silvervärja med förgyllt fäste; log och såg mild ut; svor aldrig; brukade aldrig tobak.

Namnet Sven Bröms levde länge kvar i begreppet "Brömsens droppar". Dessa droppar fick under drygt 200 år stor spridning som en naturmedicin mot "Elak Mage samt för Fråssan". Sven Bröms' intresse för teologiska frågor resulterade 1681 i en svensk översättning av Martin Luthers lilla katekes, med den imponerande titeln: "Kort och enfaldigh förklaringh öfwer dhen mindre doct. Mart. Luthers Chatechismum, jgenom wisse frågor och swar först stält aff alle lutherske predikanter vthi Franckfurt wid Oder, (...) och nu omsider heela Sweriges vngdom ..."

En bruksdynasti uppstår

År 1676 avvecklade Sven Bröms sin läkarpraktik i Stockholm och flyttade tillsammans med sina två döttrar till Ockelbo. Förutom att åldern började ta ut sin rätt, Sven var då 64 år, var han även "trött på hovlevnaden". År 1671 hade han tillsammans med Robert Petre låtit uppföra en masugn vid Åbro och en stångjärnshammare vid Brattfors. Robert Petre var rådman i Arboga, och hade förutom Åbro och Brattfors även intressen i Hofors bruk.

De två herrarna drog emellertid inte jämt. Bland annat skall Sven ha "uppviglat" allmogen att inte hjälpa till med kolning och transporter till en påbörjad masugn och hammare i Ockelboforsen. Det hela ledde till att Robert Petre 1675, efter ingripande från Bergskollegium, sålde sin del i Åbro och Brattfors till Sven Bröms.

Sven Bröms stod nu ensam för Åbro, Brattfors samt för Viksjö. Han blev kvar vid Wij säteri till 1687 då han flyttade till Västerås. Egendomen hade då två år tidigare avyttrats till Johan Silfverclou, dottern Catharinas make. Efter att fadern avlidit 1693 löste Catharina ut sin syster. Senare fastighetsaffärer och ett gott samarbete med Reduktionskollegium gjorde att större delen av Ockelbo socken ägdes av Catharina Bröms.

Giftermålen

Catharina Bröms gifte sig endast 16 år gammal med drottning Kristinas ränt- mästare och kamrerare, sedermera ståthållaren på Ösel, Johan Gottman (?-1686), som den 14 februari 1681 blev adlad Silfverclou. Genom att hennes man adlades blev Catharina "Nådig fru". Parets enda barn, dottern Christina Margareta, föddes 1684. Hon avled i barnsäng 1717. Familjen bodde i Wij herrgård, ett tvåvåningshus av "italiensk fazun, bestående i 2 stora salar och 9 stora kamrar". År 1686 brann herrgården ned till grunden. När den åter- uppbyggdes var det i karolinsk stil med två timrade våningar. I den norra flygeln fanns ett kök, ekonomiutrymmen och gårdskontor. Vanligtvis utnyttjade Catharina för egen del endast ett par små rum. Övervåningen användes endast vid festliga tillfällen.

Catharinas andra äktenskap var med biskopen i Västerås stift, Carolus Carlsson (1642-1708). Enligt societetsskvallret i Västerås kallades Catharina för "Biskop Karin" eftersom hon ansågs ha en viss förmåga att lägga sig i makens arbete. Det skaldades om familjen Bröms som "biskop Karin, domprost Lisa och gubben själv". Catharina ska särskilt ha intresserat sig för prästutnämningar. De präster som gifte sig med någon av Catharinas pigor fick det lättare i karriären. Dock omnämns i Västerås stifts herdaminne att biskop Carlsson hade "omtanke, energi, självständighet, frimodighet och initiativrikedom". Paret fick tre barn, Helena (1690-1753), Sven (1691-1747) och Charlotta (1695-1695). Carolus Carlsson hade dessutom nio barn från ett tidigare äktenskap med ärkebiskopsdottern Margareta Svebilius-Adlerberg (1659-1688).

Även Catharinas syster Elisabeth Bröms (1667-1738) blev ingift i Västerås stift. Liksom sin syster kom också hon att göra avtryck i den svenska bruks- historien. Hon ägde bruken Högbo, Edsken, Mackmyra och Valbo, men i motsats till systern utarrenderade hon dem. Inkomsterna förvaltades med stor noggrannhet. Förutom ovannämnda bruk köpte Elisabeth även hemman i Hedesunda och Valbo. Hon lät upprusta Mackmyra bruk, bland annat byggdes hammarsmedjan om. Liksom sin syster drev hon åtskilliga processer. Elisabeth Bröms var gift tre gånger, i tredje äktenskapet med domprosten i Västerås, Georgii Dwan.

En kvinna vid rodret

Efter att Catharina Bröms för andra gången blivit änka bosatte hon sig 1708 på Wij herrgård. Bergsfogden Anders Larsson Uhr var då arrendator till Ockelboverken. När han avled 1709, löste Catharina ut sina barn och övertog ledningen av Ockelboverken. Fyrtiosex år gammal, med fyra egna barn, hade hon nu ansvaret för en omfattande bruksrörelse. Nästan omedelbart gjorde hon ansatser att utöka produktionen av järn. Hennes ansökan om att få uppsätta en ny masugn och hammare vid Testeboån tog närmare ett år för Bergs- kollegium att handlägga. Dock hade Catharina på egen risk redan låtit anlägga en ny masugn och hammare. När privilegiet väl blev klart kom det att gälla för två härdar och en årsproduktion av 650 skeppund. På grund av flera bränder och vårfloden fick de sex årens skattefrihet vid flera tillfällen förlängas.

Tillgången på träkol begränsades av finntorparnas svedjebruk och skattlagda fäbodar. Malmen till masugnarna hämtades från bland annat Högbo gruva och senare även Vintjärns gruva. Transporterna av det färdiga järnet var ett problem. De fyra milen till kusten krävde även några omlastningar av järnet.

Under slutet av 1710-talet utsattes järnhanteringen för en kraftig låg- konjunktur. Stora nordiska kriget hade fört med sig oerhörda svårigheter. De ryska härjningarna efter norrlandskusten kom också indirekt att drabba Catharina Bröms. Hon fick själv föra de olika brukens räkenskapsböcker. Inga förvaltare på de olika bruken, förutom Karl Edström på Viksjö, fanns kvar. Det närliggande Axmars bruk brändes av de ryska trupperna. Freden i Nystad 1721 medförde dock en uppgång för järnhanteringen.

År 1725 upptäcktes malmfyndighet i Vintjärn i Svärdsjö socken nära landskaps- gränsen mellan Gästrikland och Dalarna. Efter ett idogt processande om äganderätten till malmen fick Catharina rätt att bryta malm i Vintjärns gruva. Malmen var av högre kvalitet än den från Högbo gruva. Årsbrytningen var närmare 1 000 ton. Med en bättre råvara och även kortare transportsträckor till de olika masugnarna kunde stångjärnssmidet utökas vid Viksjö, Åmot och Kilafors bruk.

Catharina Bröms kontakter med myndigheterna var omfattande. Med suppliker, klagoskrifter och genom juridiska processer hävdade Catharina med stor kraft sin sak. Hennes argumentation var ofta övertygande och genomtänkt. Genom det ständiga processandet bemöttes Catharina med alltmer respekt. Vid hennes död 1735 bestod Ockelboverken av bruken i Brattfors, Hällbo, Kilafors, Viksjö, Åbron och Åmot. Systern Elisabeth avled tre år senare, 1738.