Dikter

Det finns nåt obändigt vilt i forsen
när månen halv över dammbron går
Och vattnet strålar med skrovlig strup
när det från Fansen mot Åmot går

Varför är världen så ond och vred
så full av våld och nöd ?
När de flesta människor vill leva i fred
och alla får dagligt bröd.

I denna vilsna afton
lämnade jag i tanken Samhället
flydde dramat vid TV:n,
drog färdvägar bort
hem och gint till Finnskogen.

Liten pojke med stora skor
vart gård din färd i natten ?
Går du åt samma håll som jag
eller är du på väg till barndomslandet,
mitt och ditt
ditt och mitt

Mel: ”Mors lilla Olle”
Min stackars pappa i skogen går,
pulsar i snö som till höfterna når.
Sjunger nog knappast om ”tallarnas barr”
ty han besväras av luftrörskatarr.

Minnenas Påtbobäcken
från minnenas år
finns där i minnessäcken,
som öppen står.

Bort alla dumma knappar
i kläder man bär,
knappar man bara tappar,
till stort besvär.

Gamling går vägen fram
stödd på längtans kryckor,
tankfull och allvarsam.
Barndomens lyckor

Mel: ”Säg minns du Axel när mamma…”
Nu sover bi och nu sover humla,
och dungens tätting till ro sig satt.

Mel: ”Där björkarna susa…”
Jag stod en sommarmorgon på Rönnåsbergets krön
och njöt av morgonluft och fågelsången.

Mel: ”Gällivarevisan”
Det var på hembygdsfesten en härlig julidag,
två unga blevo ense att stifta hjonelag.
Då smekte sommarvinden en flickas gyllenelock.
och hjärtat brann inunder en ynglings sommarrock.

Vi irra och fara
och vet bara bara
att nånstans det bär,
men ej vart och när.

En doft av rök, av blod, av tårar
oskyldiga människor, soldater sårar
En mörk krigstunnel utan slut
en själ, ett hjärta längtar ut.