En minnespromenad i Ockelbo
av Conny Nilsson
Jag vaknar ganska tidigt en lördagsmorgon. Sängen finns på första våningen i huset på norra samhället som kallas för "Bygget". Jag känner doften av fotogen eftersom det finns en fotogenkamin vilken är inkopplad i kakelugnen, centralvärme det finns inte. I köket hörs vatten som spolas. Det är min mor som håller på att ställa i ordning frukost till oss i familjen.
Under skoltiden på femtiotalet så är lördagsnöjet under sommartid att ibland cykla till Wijdammen och bada eller åka ner till Franksons såg och "Tjärbäcken" och fiska. Längre fram i tiden när skoltiden är över och man hade börjat jobba är det ofta en promenad från "Bygget" och fram till Torget som gäller. Jag skall försöka återge en vandring från nämnda "Bygget" och fram till Torget.
Jag kommer ut genom den trånga ytterdörren. Branders radioaffär är inte öppen än. I fönstret står en nymodighet som kallas magnetofon, en liten fyrkantig låda som man kan spela in ljud i. Det sker på en tunn metalltråd. Vid jultid brukar Helge Brander spela musik som väller ut genom högtalare som hänger utanför affären. Jag går vidare förbi det som i dag är en pizzeria. När jag går förbi finns där en damfrisering, som drivs av min kompis Tommys mamma Runa Kling. På andra sidan gatan ser jag skymten av Bengt Pettersson i blomsterhandeln. Jag går vidare och kommer fram till Borgs möbler. Där köpte jag en gång ett nackstöd som jag satte i den bil som vi köpt av Sven Lind. En Opel Rekord -56 svart med vita däcksidor.
Mittemot Borgs möbler tittar jag in i den lilla obemannade affären som var kopplad till Shellmacken där i vägkorsningen. Där inne köpte min far min första stora cykel. Det var Sven Lind som ägde affären. Jag fortsätter min vandring och möter Yngve Rytting. Han kommer från Wibergs lilla kiosk där han som vanligt köpt kolor av olika slag och en viss sorts tidningar. Mittemot Shellmacken ligger Konsum. Där kan man själv fylla på mjölk i den medhavda mjölkkrukan. Vill man gå några steg längre på samma sida av vägen kan man köpa mjölk direkt i mejeriets affär.
Jag fortsätter på "mejerisidan" och kommer förbi Borgströms. Där går man in till farbror Borgström och köper en strut med trasiga polkagrisar, för Borgström har en karamellfabrik. När jag kommer nedanför Borgströms går bommarna ner, "Kråktåget " kommer. Det är en mäktig upplevelse att stå nära bommarna, när tåget kommer stånkande uppför backen. En kraftig rök väller ut ur skorstenen, och jag tycker att det luktar gott. Ibland händer det att det lilla påskjutsloket inte orkar med att skjuta på tillräckligt mycket. Då får hela tågsättet backa tillbaka ner till "Kråkstationen" och ta ny fart. På andra sidan vägen, den västra sidan, ligger huset där Arbetarbladet har sin lokalredaktion. Där jobbar Ernst Sjöström, bror till den sedermera berömde Henning Sjöström. Ernst Sjöström är förresten en duktig spjut- kastare och han brukar träna på åkern nere vid "Rö'ladan". "Kråktåget" orkade denna gång och jag vandrar vidare.
Utanför Missionskyrkan stannar jag upp och funderar, om jag skall åka på ledstången som går från kyrkdörrarna och ut mot vägen.
Mittemot Missionskyrkan ligger Åbergs lager. På väggen finns den gamla automaten där man tidigare kunde köpa godis. I källaren på Åbergs lager vet jag att det finns en vedbod. Där har jag hämtat ved många gånger när mamma jobbade hos Helga Hedberg, som drev matservering en våning upp i det hus där Åberg och Lindwall hade sina affärer. Åberg hade en diversebutik, men mest var det mat- och specerivaror. Hos Åberg kunde man köpa både ett-, två- och femöres kolor. Lindwall var skomakare och om man hade tur kunde man köpa provpar till rabatterat pris. I källaren på huset hade Lindgren cykelverkstad. Det hände inte så sällan, att man gick dit och drömmande tittade på dåtidens fartvidunder, som kallades moped. Mittemot Lindwalls och Åbergs fanns det ytterligare en skomakare. Han hette Åkerstedt. Honom var man lite rädd för. Han höll till i källaren i det huset där skräddar- Persson hade sin affär. Hos skräddar- Persson inhandlade jag en gång en midnattsblå kostym, som Persson fick sy in byxbenen på, så att de liknade stuprör. Det fanns ytterligare en affär i det hus jag pratar om och det var garnboden. Den affären var jag inte så intresserad av, för där såldes det ju mest garner.
När jag står utanför skräddar- Persson och tittar över vägen bort mot det stora vita huset på andra sidan Kråkbanan, kommer jag ihåg när en av Elin Gustavssons söner kastade en sten i huvudet på mig. Stenen var vass och fastnade i pannbenet på mig. Jag fick då hjälp att gå till det stora Berglundska huset till syster Betty för att få såret omplåstrat.
Jag vandrar nu vidare mot torget och går förbi Filadelfialokalen. När jag kommer till nästa hus som än i dag heter Skånegården, kommer jag ihåg att landsfiskalen som bodde där. Han från Skåne och hette Idof Persson. Han hade enligt rykte en taxa på "två konor" vid olika förseelser.
Det som i dag kallas Gamla Apoteket var vid min vandring i fullt bruk. Där har många flickor i Ockelbo lärt sig att "trilla piller". Det var en viktig arbetsplats. På andra våningen i huset fanns läkarmottagningen där många personligheter huserat som provinsialläkare. Vandringen fortsätter förbi Uplandsbanken som i dag är tandläkarmottagning. Jag var in dit en gång och det enda minne jag har kvar är att det var väldigt mörkt där inne. I nästa hus på samma sida som banken finns Bergmans bokhandel. Under skoltiden fanns det djärva kamrater som hade det stora modet att gå hos Bergmans och köpa facit till matematiken. Det vågade aldrig jag.
Jag tittar nerför Rödakvarnsbacken och ser dåtidens affärsgata på Norra Samhället. På samma sida som Bergmans ligger, skoaffären med Lennart Andersson som föreståndare. Dit in kan man gå och kanske få en kopp kaffe på lördagsförmiddagen. I samma hus som skoaffären ligger Johansson Järn, och här kan man köpa allt från nubb till cyklar från sandpapper till cement- säckar. I källaren finns en av Ockelbos frisörer. Det är Olsson, även kallad "Pörsa". Jag går förbi Järnhandeln och innan jag kommer till Strandcafét träffar jag på en liten holk intill vägen. Det är Naemi Fahlén som har sin korvkiosk där, och hon har väldigt god grillad korv. Naemi var förresten glassförsäljare på torget innan hon började med "korveriet". Glassen tillverkade hon själv i sitt hus i Gäveränge och sålde från sin lilla vagn. Om jag minns rätt minns rätt styrdes den med ett cykelstyre. Naemi var klädd i vit rock och hade en liten käck vit mössa på huvudet.
Nästa hus är Strandcafét. Där kunde man fika eller köpa nybakat bröd. Bageriet fanns i källaren, och det var bagaren Erik Persson som drev det hela.
Under min tid som springschas på lilla Ugglebo hämtade jag färskt bröd varje dag, bakat bland annat av farbror Edvin Forsling.
I cafélokalen fanns en jukebox med aktuella skivnyheter. En skiva som jag spelade under en tid var en med Harry Arnold. I samma hus som Strandcaféet regerade en mäktig herre som hette Lundén. Han hade tobaksaffär och tog emot stryk- och siffertips. Den mannen hade många åsikter och synpunkter om mycket, och som ung hade man stor respekt för denne Lundén.
Tillbaka upp till Bergmans och en titt på Röda Kvarnsidan. Det stora huset norr om Röda Kvarn inrymde fotografen Cundell, rumsuthyrning och Perssons Cykel och Sport. Hos Cundell jobbade en kamrat till mig. Han hette Gunnar och var en hejare på att spela trummor. Perssons cykelaffär var en höjdare varje skyltsöndag för där fanns alla de leksaker som man helst av allt skulle vilja ha.
Röda Kvarn var en av de två biograferna som fanns i byn. Jag var en av dem som fick min utkomst som chokladförsäljare där. På denna tid var det bio onsdag, fredag-, lördag- och söndagskvällar. På söndagarna var det till och med två föreställningar plus att det var matiné på söndagseftermiddagen.
Under biografen fanns det en färghandel. Det var Zigell som drev den. Han var en liten stadig herre med mycket pondus. Under en kort tid var jag springschas även här. Schasjobbet var en viktig del i utvecklingen om man inte fortsatte i någon skola. Huset som idag inrymmer Lindwalls skor, var under min tid Ugglebo Sundsbron eller Filialen . Här regerade "Greven" John Olsson, även han en man med pondus. Dåtidens Ugglebo bestod av en speceri avdelning och en manufaktur dito. Här jobbade jag som springschas under en kort tid, tills jag blev bortrationaliserad. Firman köpte en trehjulig flakmoped av märket Fram, och min skolkamrat Per-Arne Fillman fick jobba ensam som schas, för han hade varit anställd någon vecka längre än jag.
Sista huset innan Testeboån är där Strandbazaren låg. Det var inget ställe som man som kille besökte särskilt ofta för där hade man damkläder. Till jul kunde det förstås hända, att jag gick dit och tittade, om det fanns något att köpa till mamma i julklapp.
Jag korsar nu Testeboån via Sundsbron och kommer till det stora huset med bank, urmakare och järnhandel. Banken var Handelsbanken. Den kontakt jag fick med den banken var när jag umgicks med kamrer T. Stattins son Jan. Utanför banken fanns och finns en avsats med ett rörstängsel. Där stod jag som liten och från Husqvarna inflyttad 5-åring. Från denna avsats kunde man se tvärs över vägen, där bland andra Reinhold Bäcklin skodde hästar. I samma byggnad men lite längre upp i backen hade Folke Lundqvist vulkverkstad. Man kunde också från denna plats uppleva det stora dånet på nära håll, när Kråktåget dundrade förbi.
På andra sidan Kråkbanan låg brandstationen granne med badhuset. Till detta badhus fick man som skolpojke gå någon gång ibland för att löga sig under Fröken Eks granskande ögon. Tillbaka till det stora huset. Urmakaren hette Pettersson och såg lite skojig ut när han satt med en lupp i ena ögat och granskade innehållet i klockorna. Järnhandlaren hette Andersson med Axel i förnamn. Han hade en "amerikanare" i ett plåtgarage bredvid vägen upp till Perslunda. Även här hos Anderssons var det mycket leksaker när det var skyltsöndag.
Jag går nu vidare från det stora huset och uppför backen förbi det som en gång var stall för de hästar, som blivit skodda eller väntade på att bli skodda. I dag står där en annan byggnad, som när den var ny blev tätortens badhus. För min del besökte jag detta badhus varje lördag, och det blev som en ritual under många år. Det fanns ett bonussystem i detta badande. Vart tionde bad blev gratis så det gällde att spara badbiljetterna.
Nästa hus på vägen mot Torget, det är nuvarande Ockelbo Kraft. Där fanns telefonstationen, där man kunde gå in och ringa antingen lokalsamtal eller beställa rikssamtal. Jag vandrar vidare och kommer till det som i dag heter Gransäter. Där fanns bl.a. ett hus som inrymde Stinas Damshop och barberaren Östen Sjöbergs frisering, hos vilken jag fick min på den tiden svallande frisyr ansad.
Jag fortsätter mot söder och tittar ner för backen mot modisten Milred Sköld och cykelhandlare- reparatör Sundberg. Det hus som i dagarna varit till försäljning, Luhtman bageri och café, minner om stora wienerbröd och goda kakor.
Nu närmar jag mig Torget och jag kastar en blick upp mot komministergården. Nere i backen mot Kråkbanan låg Pressbyrån, där en skolkamrats mamma jobbade hon hette Westbro och hennes man körde växelloket på bangården.
Nu kommer jag in på torget och står vid den anslagstavla som en gång fanns där infarten är i dag. Jag låter blicken svepa runt och startar där Du&Jag ligger i dag:
I backen ligger Lundins cafè med en liten uteservering. På vintern hamnade man ofelbart vid beställningsdisken, för golvet lutade ditåt, och med snöiga och hala fötter kunde det bara bli det resultatet. Nästa hus, idag Färghandeln, är Knapp & Skoglund. Det är en ekiperingsaffär för både damer och herrar. Lite längre bort ligger då som nu Ugglebos huvudaffär men på den tiden var den försedd med tre ingångar från stora vägen. En ingång ledde till manufakturen och gick man in i mitten kom man in till järnavdelningen. Den tredje ingången ledde till speceriavdelningen. Mitt emot Ugglebo ligger ett stort hus med många affärer i. I bottenplanet på den södra sidan finns det en mjölkaffär. På den norra sidan av huset säljer Valdemar Olsson köttvaror. Ingångarna från vägen leder till en garnaffär, en herrfrisering med Bert Johansson och Axel Edin och Almlöfs Damfrisering. I backen ner mot sjön ligger det konditori som genom åren bytt namn. Jag minnas att det hette Halls och senare Lindströms. "På Lindströms" blev det ofta mitt på lördagen ett besök för att inmundiga ett stort glas mjölk och leverpastejsmörgås med rödbetor.
Jag tittar vidare runt torget och blicken hamnar på den dåvarande taxi- stationen, en sexkantig byggnad med glasdörrar in till den väntsal som då fanns. I källarplanet på taxistationen finns det toaletter och man får låna nyckeln av den som är telefonvakt på taxi.
Om man fortsätter att titta på torget utan att sätta saker i rätt tidsordning, kan man se: Halls korvkiosk mitt på torget, Nordins korvkiosk i ena hörnet, Roséns korvkiosk, som låg där infarten i dag finns, Nynäsmacken i ena hörnet, samma mack sammanbyggd med skinnhandlare Lundhs hus, Naemi Fahlèn med sin glassvagn och Barnensdagståget som gör uppehåll på sin väg mot idrottsplanen.
Här vid Torget slutar jag min minnesvandring för denna gång. Jag har under denna promenad åter mött många profiler som berikat Ockelbos historia. Många av de byggnader, som jag har berättat om, finns inte längre eller har bytt skepnad. Ta er gärna tid till att göra en egen minnesvandring. Det är stärkande för kropp och själ.
Conny Nilsson
Från Ockelbobygdens julstjärna 1998
Jag slutade min vandring med att stå vid "Torget" och blickade runt det samma.
Jag går nu söderut, förbi skinnhandlare Lunds fastighet och kommer fram till Strimbolds affär. I den affären kunde man köpa klockor eller presenter i form av ringar, halsband eller kanske en graverad pokal till någon förtjänt 50-åring. Själv köpte jag där en elegant Certina med tidtagningsfunktion. Strimbold huserade inte i hela fastigheten utan han delade den med Walins bosättnings- affär. I den affären rådde ett visst spännande kaos och där kunde man finna allt från leksaker till sopborstar. Det var alltid lika trevligt att gå in i den affären. Sedermera blev det radioaffär av Walins lilla bod. Det var Helge Brander som flyttade sin radioaffär från det huset på norra samhället i vilket jag bodde "Bygget".
Jag går vidare och hamnar mitt emellan Strimboldshuset och det som i dag är Tobakshörnan. Jag tittar över vägen mot öster och där ser jag Gulfmacken med några pumpar. Till höger om macken är det skyltat Oscaria, det är en av de tre skoaffärerna i byn. Om man gick in i skobutiken träffade man Rune och May Andersson. Det var alltid roligt att gå in där för att prova skor eller bara prata bort en stund. Vägg i vägg med Oscaria låg Ockelbo Sparbank och där fanns det en kamrer som hette Curt Lundin. Jag kommer även ihåg att Conny Nordin var verksam i banken. På andra våningen i detta hus fanns det en inrättning som satt skräck i många skolbarn på den tiden, det var folktandvården.
Jag kan än känna ångesten när jag stod och tittade ut över Bysjön (utsikten var god för detta var innan man byggde huset som i dag inrymmer Sportringen, tidigare Föreningsbanken och i första läget Posten) i väntan på att bli inropad till den kvinnliga tandläkaren. Väl inne i tandläkarstolen väntade den förhatliga borren med dess läderrems- drift och otäcka surrande. Inte så sällan fastnade borren i de hål som man hade. Än värre var det när man förstod att någon tand inte längre var önskvärd i munnen, då kom den stora sprutan och sedan fick man åter besöka väntrummet med dess utsikt för att låta sprutinnehållet verka. Efter att tanden avlägsnats får man med hela huvudet som en otymplig klump gå ner för trapporna och ut i friheten.
Man kommer ut på den öppna plan som tillhörde bilreparationsverkstaden
"Andersson & Persson". I källarvåningen på verkstaden fanns det en annan verkstad som hette "Siverts" där man tillverkade fotogenkök. Jag fortsätter nu från platsen mellan Walins och det som en gång hette Nauclérs. Jag går in till Nauclér. Det är en herrekipering, som konkurrerar med Knapp & Skoglund om byns klädsnobbar.
Conny Nilsson
99-10-05